Kärlek så fin och öm att vårda, att bevara i sitt innersta för att kunna finna ron att njuta av livet.

Mina innersta tankar florerar kring denna och det växer sig till en tillit så stark som jag vill få uppleva nu och för alltid.

En trygghet som jag aldrig vill vara utan, en trygghet som jag vill skall finnas där för att ge tröst åt mina tårar och för att dela min glädje.

Att inte kunna förlita sig till en kärlek så stark som man ej förr upplevt den, måste vara en kännslomässig storm.

När får man lyckan att uppleva denna otroliga njutning, har ödet med det att gör, eller är det sig själv man skall förlita sig till?

Är det just som den man är, som får detta till att hända, när man har lite självförtroende men kan konsten att anpassa sig?

Kan man älska någon så mycket att man glömmer tid och rum, att allt som sker runt en sker som i en dimma av välbehag?

Ett välbehag som är så mycket större en vad du tidigare har känt innom dig och att du på något sätt måste få utlopp för detta men ej vet på vilket sätt?

Är det så att man kan fälla tusen tårar av glädje utan att den man gråter inför uppfattar det som att man är ledsen, när man i själva verket är så lycklig att man inte kan hålla dem tillbaka?

När det bubblar av lycka inom sig, kan man då skratta hjärtligt med den man älskar i ett lyckorus utan att människor runt en ställer frågor om sådant som man inte tror att de skulle förstå även om man förklarade det för dem?

Kan denna kärlek som man känner synas utifrån eller är det bara en själv som ser det i sina egna tindrande ögon?

För ödet två människor samman eller är allt redan förutbestämt, utan att man kan reflektera över det själv då man inte kan ana vad som kommer att hända i ens i liv?

Kommer man alltid att vara älskad för den man är, älskad för sitt innersta jag, där det finns en uppsjö av tankar och kännslor?

Kommer livet alltid att vara förutseende eller kommer man att kunna planera in de drömmar man har för att genom en impuls uppfylla dem?

Finns det genvägar att kunna ta sig fram på genom livet eller behöver man gå den långa vägen, snubbla sig fram genom alla ens tankar och förvirringar?

Vad är det som har bestämt den man är, är det alla erfarenheter som man har fått uppleva eller är man ifrån någon eller något formad?

Tar man undermedvetet till sig allt som sägs om en och formar det till ens personlighet eller sorterar man det som man har upplevt och gör det till hur människor uppfattar en?

Kan man ändra på detta så att man ur andra människors synvinkel bara visar en possitiv sida av sig själv?

Är det fel att visa att man inte alltid har så lätt med att kunna uttrycka sina kännslor utan att för andra verka nerstämd och utanför?

Kan man gråta av sorg och veta att det finns en kär vän att förlita sig på eller kommer de som tror att man annars är stark dra sig undan då man visar tecken på en svaghet som man har innom sig?

Vad betyder det egentligen att vara svag och vem har bestämt innebörden av detta uttryck?

Är man svag när man någon gång visar sina innersta kännslor som inte innefattar glädje?

Kan man inte i visa situationer dölja sin glädje, måste det alltid uppfattas som att det är sorg som man bär på bara för man inte vill dela med sig av just detta?

Många har ofta en åsikt om hur man lever sitt liv, men är det egentligen det rätta att försöka att ändra på någons leverne?

Är det inte upp till var och en att själv välja hur man vill leva och uttrycka sig, eller skall man alltid inviga andra?

Att kunna ge och motta ett kärt råd är det inga tvivel om att det ibland är behövligt och kan kännas som en trygghet baar man inte glömmer att man själv har valet att hantera det på det sätt man själv vill.

Att veta att det finns människor runt omkring en som bryr sig om just dig för den person du är, ger en kännsla av ett gott välbefinnande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så var middagen idag avslutad, lite god lax, färskpotatis och dillsås, smaskens och om inte vi var nöjda så var "knäppis" överlycklig, godare har han inte smakat så han är nu mer än nöjd. Nu vankas det en lugn fredagskväll med lite godis och tv kansk...

Så då var dagens tvättning i stugan över och tacka vet jag att det finns hiss i vårt hus, den skall jag vara evigt tacksam för. Vädret har varit strålande här idag men är man en fräkenfia som jag får man passa sig för solens strålar, de bränner bra s...

  Ja, då har min going vart nere i källaren för att hämta upp träningscykeln, vi är väl kanske lite efter temat " inför sommarsäsongen" men vem säger att man inte kan piffa upp sig lite inför hösten:-) Jag satte upp, trampade iväg en ca 10 min innan ...

Nu börjar det, en blogg att ha för sin egen del men kanske också för att dela med andra om man skulle komma på något firnuligt att skriva. Kanske kommer man att skriva något som kan vara interesant, skriva något som kan leda till ett skratt, skriva n...